Holdin' On To Life

Såå, detta är en berättelse som jag har skrivit. Lämna gärna massor av respons och skriv vad ni tycker! :D

Hon springer och andas djupt. Det var för någon vecka sedan. Hon går och andas djupt. Det var för några dagar sedan. Hon går och andas. Det var för ett par dagar sedan. Hon ligger i sin säng och andas djupt. Det var i förrgår. Hon ligger stilla i sing säng, andas lätt, drar en suck och somnar. Det var igår. Idag ligger hon med slangar i en lyxsäng men inte i en lyxsituation. Eller efter alla dessa år känner hon kanske att det är just det. Lyxigt.

Du har redan gått igenom det. Det är hennes tur nu och förr eller senare kommer jag också sluta andas.

För fyra år sedan sprang vi alla tre i parken. Jag, du syrran och hon. Minns du det? Det var skönt. Kommer du ihåg att det var då jag gjorde sönder ditt röda favorit paraply?

Det är tyst. Jag kollar på dig men du svarar inte men jag känner att du kommer ihåg för du ler inombords.

Det var nästan varmt som en sommardag fastän att det ösregnade. Mitt bruna hår var redan blött och jag ville bara hem så fort som möjligt. Men du, du hade ju med dig ditt röda paraply så du blev inte blöt, men det blev jag, i regnet som öste ner. Jag kommer ihåg hur irriterad jag var på dig för att du inte skyndade på lite och att du inte heller ville ge mig nycklarna hem gjorde mig ännu mer irriterad. Det syrran, det har du alltid varit bra på. Att göra mig irriterad. Men kommer du ihåg att jag slog tillbaka och tog ditt paraply som råkade gå sönder. Först då fick jag dig till att springa. Visserligen så var det mig du ville få tag i för att kunna slå mig och ge igen, men du sprang i alla fall. Förlåt att jag förstörde ditt favorit paraply men det var ju enda sättet att få dig att börja springa. Jag sprang och du sprang efter. När jag äntligen kom till dörren stannade jag och du fick in något slag på mina smala armar och jag på dina. Så stod vi där och bråkade tills mamma hann ikapp oss och särade på oss. Väl inne i huset var vi alla tre dyngsura med kläder som klibbade sig fast mot våra kroppar och dagen efter hade jag ett blåmärke på min övre högra arm.

Du säger inget. Inte jag heller. Tystnaden är skön och lättsam. Jag känner med handen i gräset om det är blött. Det är det inte. Väskan åker av axeln och jag sätter mig ner i skräddare. Innan jag åkte hem till dig köpte jag några rosor. Dem tar jag nu upp ur den gamla beigea väskan. Rosorna har samma färg som ditt paraply en gång hade. Jag tar upp en ros för att lukta på. Den luktar gott. Lite sött blandat med varmt, syrligt och blommigt. De andra rosorna lägger jag framför dig så att du ska kunna känna doften.
Det gröna gräset känns så luftigt. Som om jag sitter på ett moln. På samma moln som du. Dina gröna ögon strålar framför mig och du har ett brett leende på dina läppar. Du är vackrare än någonsin innan. Jag visste inte att det var möjligt men det är du.

Jag tänker tillbaka på den dagen för tre år, 137 dagar, fem timmar, 12 minuter och 30 sekunder sedan då du kollade på mig precis så som du gör nu framför mig. Med samma leende och allt. Ingenting har förändrats. Vi visste att det skulle hända så jag fick tid att prata med dig om allting. Från vatten och vind till sol och måne. Det finns inget att ta tillbaka eller att ångra. Denna gången är det inte det samma men jag tror att hon vet allt som jag skulle sagt om jag fått tid. Om vi hade märkt hennes sjukdom tidigare.

"Hej då."

Jag putsar din gravsten och lägger den sista röda rosen på gräset framför. Vi ses igen.
"Förresten. Jag skulle hälsa från mamma. Hälsa till henne från mig imorgon, då kommer hon upp till dig".

Jag går på grusgången mot den svarta stålgrinden. Fastän att jag har förlorat dig och fastän att jag vet att jag kommer förlora en till pusselbit av mig imorgon så känner jag mig lycklig. En lättnad blossar i mig och skapar ett leende på mina läppar på något sätt. Det kommer att bli bra. Det vet jag.

____________________________________________________________