Holdin' On To Life

http://vaibhavpotdar.wordpress.com/2011/05/06/teardrops/

Jag tror att dem flesta börjar gråta när dem får höra att någon som står dem nära har dött. Jag då? Jo, jag kan inte gråta. 

När min farfar dog var det som att jag puttade bort det. När min morfar dog kunde jag bara inte gråta. Jag vet inte varför men jag kunde inte gråta. Det var först när jag fick se honom ligga i sjukhus sängen död som tårarna sakta började rinna. Så fort jag kom ut från sjukhuset slutade jag gråta direkt. Det var som om det var två olika världar. En där inne med sorg och en där ute där man lyckligt skulle fortsätta leva livet precis som tidigare. 

Så var det. Jag grät när jag såg honom i sjukhussängen och jag grät på begravningen men inte någon annan gång. 

Många säger att man puttar ifrån sig en sådan nyhet -precis som jag gjorde när jag var liten- men denna gången förstod jag direkt och hade tagit in det till 100% redan efter första gången jag hörde det. 

Jag har en teori om de olika stadierna när man får veta at någon är död. Stadium 1) chockad och puttar ifrån sig det, stadium 2) insett att han/hon är borta och gråter (detta stadiummet som jag 'går igenom' snabbt) och stadium 3) accepterar och på något sätt godtar vad som hänt. Självklart finns sorgen fortfarande kvar i detta stadiummet men man har liksom bekräftat att det är som en del av livet och att man inte kan göra något åt det. Man bara accepterar det.

Hot*life